Gör klassrummet till en lekplats

Redan innan jag började på skolan hade jag en stark koppling hit — mitt eget barn har läst här hela tiden, och många av lärarna är vänner som delar mina värderingar. Sammanhållningen och energin bland lärarna gjorde att jag ville bli en del av det.

Först när jag själv stod framför klassen som lärare i kinesiska förstod jag riktigt vilket ansvar det innebär och hur krävande det är: förberedelserna måste vara noggranna ända ner i detaljerna, och mötet med barn och föräldrar kräver tålamod och uppriktighet. Roligt nog kommer all min erfarenhet av att umgås med barn från min egen son. Vi har ett kamratligt förhållande, busar ofta och säger vad vi tänker. Därför ser jag varje barn på skolan precis som min son: lika busiga och älskvärda, lika fulla av egna idéer.

Just därför är mina lektioner alltid avspända och präglade av humor. Jag gillar inte att predika. Jag kastar hellre fram en rad intressanta frågor och låter barnen tänka fritt, diskutera livligt och svara utan rädsla. Svaren blir ofta högst varierande, ibland till synes helt vid sidan av ämnet — men jag vet att bakom varje svar ligger deras eget tänkande. Jag dömer aldrig med ett enkelt "rätt eller fel"; ibland följer jag deras tankespår vidare och vi kommer fram till något ännu mer intressant. Varje gång skratten hörs i klassrummet känner jag att de små hjärnorna snurrar snabbare — och det är precis den bilden jag vill se.

Jag tycker om tiden med barnen: att lära nytt tillsammans, spela roliga spel, skratta högt åt en liten upptäckt och grubbla gemensamt över ett litet problem. Barnen lär sig kinesiska och kinesisk kultur av mig, och jag får tillbaka en stor portion glädje och uppriktighet — och har dessutom lärt mig hur man bättre kommer in i ett barns värld, möter dem som jämlikar och samtalar ärligt.

Det gläder mig särskilt att två elever i min klass under min handledning vann guld i den åttonde globala uppläsningstävlingen i kinesiska, och att jag därmed fick utmärkelsen "Framstående handledande lärare". En annan elev tog andra pris i en internationell kreativ skrivtävling för unga med kinesisk bakgrund. Dessa resultat vittnar om barnens arbete, och de har gett mig känslan av att lyckas och av glädje i läraryrket.

När jag ser tillbaka på dessa år är min slutsats att det är bättre att vara den som får barn att tänka och uttrycka sig än den som föreläser tills alla somnar. Ge barnen utrymme att tänka och tala, och de ger dig oräkneliga överraskningar tillbaka! Deras reaktioner är dessutom som en spegel som tydligt visar våra egna brister. Att se sina brister och rannsaka sig själv är vägen till att bli bättre — bara så rullar undervisningen stadigt i rätt riktning.