Li Mi (李米)

En som vaktar och väntar på att blomman slår ut

Jag tycker om att undervisa, jag tycker om kinesisk kultur och jag tycker om att vara med barn. Nu har jag dessutom förmånen att arbeta med kinesiska som modersmål, och jag ser det som ett möte mellan själar över tid och rum.

Det handlar långt ifrån bara om pinyin, ord och grammatik, utan om att plantera ett kulturellt frö i ett barns hjärta.

Vi undervisar inte bara ett språk, utan ett par ögon. Genom dem kan barnen se hur Kina med flera tusen års samlad poesi betraktar sin egen tid och håller livets tomhet borta.

I en tid av informationsöverflöd och hög hastighet står undervisningen i kinesiska som modersmål inför utmaningar som aldrig förr. Vi fäster oss ofta vid tekniken — övningsuppgifter, standardsvar utantill, lässtrategier plockade i delar — och glömmer det som ger näring. När språket blir ett torrt medel för att samla poäng förlorar orden sin värme och kulturen sina rötter.

Den som verkligen vaktar bör vara den som tänder facklan.

Vad vi ska värna är inte bara barnens förmåga att läsa tecken, utan deras förmåga att uppfatta skönhet. Vi ska få dem att förstå att de kinesiska tecknen inte bara är ett redskap för att kommunicera, utan ett blodomlopp som fortsätter att strömma. Vi ska såa vördnad och kärlek för modersmålet i deras hjärtan, så att de vet att hur långt de än går i framtiden, så länge de kan läsa kinesiska har de alltid en väg hem.

Undervisning i kinesiska som modersmål är alltså att med det vackraste av språk ge näring åt ett folks framtid. Det är att vänta tåligt på att blomman slår ut — att vänta på att det kulturella fröet, tvättat av åren, ska bli ett träd som når mot himlen.